jag har tiden i ett halsband runt halsen.
underligt nog tynger den mig ej. jag kan hålla den i min hand och känna lugn.
jag har tiden i ett halsband runt halsen. den väger så lätt i min hand.

hemma.
mamma. kramar och klappar. cykla på hjul som skevar, sitta vid båthamnen och fastna med krokarna i dyn. vi fick låna en båt och vågorna guppade mig hela vägen tillbaka. tillbaka dit för ett år sedan. då jag kunde lyfta hela världen på mina tunna handleder.
fräknar på mina skulderblad och pappas skäggstubb som kliar. kvällsolen som långsamt försvinner bakom de där välbekanta små björkarna "vill di allri växa te sej?" och vi virar filtar runt våra axlar och bröderna minns och skrattar. (tårar under skratten, det är sånt jag aldrig får veta..?)
och jag stannar på gårdsplanen, en sten under min sula, där du kysste mig och sa att jag var vacker. och för alltid tog en liten plats i ett gömme nånstans inom mig. kommer du då aldrig lämna? en dag ska någon annan få kyssa mig som du och då ska jag sluta tänka på dig.

klockan halv sex. staden sover. alla utom jag. ligger i sängen. tänker. på kyssar jag fått, kyssar jag ångrar, kyssar jag aldrig kommer få. kyssar jag saknar... på barnens skratt och deras klappar och gråt. på att de är inte mina men ändå mina älskade. bättre än kyssar. (eller det kanske beror på vilka kyssar det är?) och cirkusen ska komma till stan idag. kanske går elefanten med tunga tjocka fötter på stadens kullerstenar. då vill jag gå där med. kanske att jag får något av styrkan då, genom mina fotsulor där elefanten satt sin tunga fot. nu har solen gått upp, himlen är vit och jag ska vila lita. lägga mig och tänka på kyssarn, barnen och elefanten.

ljus ljus varde ljus! jag önskar jag kunde ta in solen. sitta här. i solen. går runt "mitt kvarter" i gummistövlar röda läppar solglasögon skiner ikapp med solen. men solen vinner då fan alltid..

någonting måste hända. vad som helst. ett samtal, en blick, en viskning, en omfamning. vad som helst.

jag bara läser och läser. glömmer bort att skriva. sången fastnar i min hals. jag är så nervös. vad hände med agnes som vågade drömma..frågar de. jag svarar så hemskt, för hemskt för att skriva här. men det har med tvättlinor att göra. ni förstår väl ingenting.

men jag har fastnat. tunga stenar i skorna. händer det ingenting snart tror jag att mitt hjärta slutar slå och jag inte längre minns hur man andas.

någonting måste hända. vad som helst. ett samtal, en blick, en viskning, en omfamning. vad som helst.