Äntligen.

Fröken har öppnat igen. Jag minns dagarna hos henne, i soffan. Hur jag såg upp till allt hon gjorde. Allt hon sa lade jag på minnet. För hur kunde man vara så fin, (så lik Audrey Tatou, Audrey Hepburn) och så snäll, hitta så många fina kläder och rita så fina teckningar. Och armbandet jag fick och knöt om min arm. Så längesedan och jag var en annan då. Så ledsen och rädd.
För idag köpte jag en grön badmössa. Jag ville ha den då men jag var inte så modig. Det är jag nu.
Och hon är fortfarande lika fin, hmhmfinfinfin med sin symamamamamaskin, lika snäll och hon hittar så fina kläder i sina gömmor, klänningen med små fåglar på telefonledningar (eller var det bara streck och pluttar?)

Nu ska jag återigen sitta i hennes soffa, men inte garnnystan i magen, bara fnittriga fjärilar, se hur solen glänser i mitt hår, fnitter, och allt går runt.

Och kappan. Som jag haft i mitt huvud men inte trodde fanns.
Den fanns.
Den finns. Hos mig. Det är dags för våren att komma.